Vem som helst kan bli spokesperson för vad som helst tydligen. Bara man har många fans. Vem bryr sig om personen ens vet nåt om ämnet? Nånsin uttryckt sitt engagemang för ämnet? Samma sak med såna som samlar in pengar till saker och tycker att de måste få fetcredd för attt de startade EN insamling på tre sekunder via sms, men orkar inte ha den på framsidan, typ i menyn.  Varför? Förmodligen tar det plats från annonserna... Dessutom är det viktiogt att det är i bloggarens namn, det går itne att ta en av de färdiga banners som t ex cancerfonden, unicef eller andra har...

Fatta, jag är inte värd att kämpa för. Sluta slösa tid. Jag mår bara dåligt av att man tror jag är nåt jag inte är. Jag är inte det du tror. Jag bara låtsas. Egentligen är jag bara värdelös och elak. Förlåt.

När man bloggar under sitt fullständiga namn. Det blir ju som att skriva dagbok, och sist jag kollade vill man inte att nån ska läsa den. Och om nån gör det är det jävligt bra om ingen vet vem du är. för folk utnyttjar information de får. alltid! och människan är en ganska hemskt djur, för det minns dåliga saker först och bäst. eller?

nån blev påbussad en hund, nån blev slagen på krogen och nån tredjes kompis blev misshandlad. människan är underbar. verkligen.

Läste på nån blogg att modellen (aldrig sett eller hört talas om innan) som är smaaaal slutar äta och gör det inte på tre dagar för att sen svulla på en hel halv kycklingsallad ungefär. hemskt som fan, eftersom han tydligen får en massa utrymme, inte bara i form av en hemsida utan även genom möten med tidningar osv. fy fan. det är inte bra. du släpper bara ifrån dig vatten och kroppen tar vara på allt du stoppar i dig när du väl börjar äta igen, eftersom den tror att du svälter och det går inte över för att du "vill" käka på uteställen igen. det är det NORMALA sättet för kroppen att reagera på den svält som du utsatt den för.

just ja, jag är ju med modell såklart. så jag räknas. inte för att jag har nån portfolio, nåt kontrakt, några kontakter eller så men jag var med på en bild och putade med läpparna en gång...

Jag har städat i två timmar. Nu måste jag sluta. Men när jag gör det börjar tårarna att rinna, och jag vet inte varför. Jag hatar den här jävla ångesten, depressionen och inre tröttheten. Jag borde inte längta till sängen varje dag å fort jag vaknar. Jag borde vara ute och leva.
Men jag vågar inte.

Min ena handflata är lite rödare än den andra. En svart klump bor i bröstkorgen och rinner ut genom munnen. Den drar ner mina ögonbryn och mina mungipor. Jag vill det inte, men klumpen är så jävla stark. Den är anledningen att min ena handflata är röd. Jag höll om en kran, drog på det varmaste jag kunde och höll kvar. Jag kramade den hårt med handen och den brände, hettade, pulserade. Det fanns bara det. "Jag håller i en skållhet kran och det gör ont." Problemet är väl att jag nånstans tycker att jag förtjänar det. Iallafall när jag efterkonstruerat hur mycket fel jag varit orsaken till. Jag hoppas det blir bättre snart. Jag är ingen självskadare, men jag förstår dem som är det. Ångest är en spindel som bor i bröstet och varje ben är försett med rakblad. Därinne skär den, biter och tar över dig. Snälla låt det bli bättre snart.

Varför är bloggosfären på det stora hela ganska dum? Varför är man rädd att ta tag i ämnen som faktiskt är av dagsnytta? Varför kommenterar ingen av de "stora" bloggarna det som händer just nu, om inte annat så stridigheterna i Gaza? Egentligen är det inte ens deras fel. Visst, de kunde kanske välja att sätta sig in i ett ämne som går utanför tunnelbanans sista hållplats, men bloggläsare vill inte läsa det. De vill iallafall inte börja med att tugga i sig vad konflikten i Gaza handlar om. Usch vad jobbigt. Ord som Hamas och såna saker. Men det är här jag tycker att man som "storbloggare" kan ge sina läsare makt, i form av kunskap. Kanske flika in att det är rätt jävligt i Gaza just nu. Kanske länka till en organisation som hjälper till därnere? Bara nåt litet?

Det är då bashingen av en egna jag börjar. Hur ensam och patetisk man är. Hur lite man betyder och att ingen ens skulle märka om man var borta om man mot all förmodan försvann som en rökpuff i en ångbastu. Det är när natten kryper in mot morgon och man fortfarande ligger med grusiga ögon och stirrar in i tv:n i ett desperat försök att tänka på något annat, vad som helst, bara det men inte tänker på nu. Men det funkar aldrig. Paranoian kan kicka in vid fyra och man undrar om de få komplimanger man fått i livet inte i själva verket var ironiska sägningar, och jag, min jävla idiot trodde att de menade allvar. Den ökända Negativa Spiralen är igång. Tills inget av mig längre existerar. Bara en våt fläck som ligger i en säng och gråter över egentligen ingenting. För den Våta Fläcken har egenligen ingen rätt att klaga. Den Våta Fläcken är verkligen inget värd. Gnäller och tjuter när andra har det mycket värre. Usch.

Många går igenom sina dagar utan att tänka på dem. De går på bio, drar skämt med sina vänner, fikar och är inte rädda att bara vara. För andra är den vanliga vardagen mer av en kamp. Jag har kämpat i tio år. Att ta plats har jag aldrig kunnat så som andra kan, jag har svårt att se förbi etiketter eftersom etiketterna oftast sitter på någon person som är högre stående än mig. En lärare kan man ju inte skämta med till exempel om man träffar på denne i korridoren. Eller? Kan man det? Kan man kanske prata om annat än det man har direkt gemensamt, bara för att inflika att man är intresserad av annat också? Varje dag är egentligen en kamp. Jag kämpar för att inte se tandborstning som något stort, att välja kläder som inte bara hittas i lådan utan som kanske är snyggt, iallafall enligt mig. Att säga något högt inför andra kan få mig att tappa minnet eftersom jag får sån ångest. Förut var det så. Men jag kämpar, med logiken som vapen. Ibland vinner jag striden om mig själv, andra gånger leder det till nederlag. Men jag försöker att försöka iallafall.
Googlad bild "Struggle"