Undrar hur många tjejer som hyr harry potter och rullar snigel så fort killen som är med i twilight dyker upp i bild.

Ja det är exakt vad ni tror det. Rulla snigel alltså.

Synd att en snubbe som var skön att vila ögonen på inte längre snurrar i omloppsbanan.
Så blir det när man flyttar.

Nä, mens är inga radiobilar och circusmusik. det är mer så här:

När man bloggar under sitt fullständiga namn. Det blir ju som att skriva dagbok, och sist jag kollade vill man inte att nån ska läsa den. Och om nån gör det är det jävligt bra om ingen vet vem du är. för folk utnyttjar information de får. alltid! och människan är en ganska hemskt djur, för det minns dåliga saker först och bäst. eller?

nån blev påbussad en hund, nån blev slagen på krogen och nån tredjes kompis blev misshandlad. människan är underbar. verkligen.

Det vore spännande.

Läste på nån blogg att modellen (aldrig sett eller hört talas om innan) som är smaaaal slutar äta och gör det inte på tre dagar för att sen svulla på en hel halv kycklingsallad ungefär. hemskt som fan, eftersom han tydligen får en massa utrymme, inte bara i form av en hemsida utan även genom möten med tidningar osv. fy fan. det är inte bra. du släpper bara ifrån dig vatten och kroppen tar vara på allt du stoppar i dig när du väl börjar äta igen, eftersom den tror att du svälter och det går inte över för att du "vill" käka på uteställen igen. det är det NORMALA sättet för kroppen att reagera på den svält som du utsatt den för.

just ja, jag är ju med modell såklart. så jag räknas. inte för att jag har nån portfolio, nåt kontrakt, några kontakter eller så men jag var med på en bild och putade med läpparna en gång...

Jag har städat i två timmar. Nu måste jag sluta. Men när jag gör det börjar tårarna att rinna, och jag vet inte varför. Jag hatar den här jävla ångesten, depressionen och inre tröttheten. Jag borde inte längta till sängen varje dag å fort jag vaknar. Jag borde vara ute och leva.
Men jag vågar inte.

Min ena handflata är lite rödare än den andra. En svart klump bor i bröstkorgen och rinner ut genom munnen. Den drar ner mina ögonbryn och mina mungipor. Jag vill det inte, men klumpen är så jävla stark. Den är anledningen att min ena handflata är röd. Jag höll om en kran, drog på det varmaste jag kunde och höll kvar. Jag kramade den hårt med handen och den brände, hettade, pulserade. Det fanns bara det. "Jag håller i en skållhet kran och det gör ont." Problemet är väl att jag nånstans tycker att jag förtjänar det. Iallafall när jag efterkonstruerat hur mycket fel jag varit orsaken till. Jag hoppas det blir bättre snart. Jag är ingen självskadare, men jag förstår dem som är det. Ångest är en spindel som bor i bröstet och varje ben är försett med rakblad. Därinne skär den, biter och tar över dig. Snälla låt det bli bättre snart.

Varför är bloggosfären på det stora hela ganska dum? Varför är man rädd att ta tag i ämnen som faktiskt är av dagsnytta? Varför kommenterar ingen av de "stora" bloggarna det som händer just nu, om inte annat så stridigheterna i Gaza? Egentligen är det inte ens deras fel. Visst, de kunde kanske välja att sätta sig in i ett ämne som går utanför tunnelbanans sista hållplats, men bloggläsare vill inte läsa det. De vill iallafall inte börja med att tugga i sig vad konflikten i Gaza handlar om. Usch vad jobbigt. Ord som Hamas och såna saker. Men det är här jag tycker att man som "storbloggare" kan ge sina läsare makt, i form av kunskap. Kanske flika in att det är rätt jävligt i Gaza just nu. Kanske länka till en organisation som hjälper till därnere? Bara nåt litet?

Det finns dem som vill vara ytliga. Det får dem. Men låtsas för fan inte att du är nåt annat än just det. Låtsas inte att du är insatt. Låtsas inte vara engagerad. Var ytlig och håll dig borta från att uttala dig kring ämnen du inte är insatt i. Eller ännu bättre. Sätt dig in i ämnena och uttala dig sedan. Få saker visar så bra hur man är som människa som ens handlingar.

Såg 20 minuter av slutet av KÅ. Började stortjuta. Jag kan de där filmerna för bra. Jag är en selfproclaimed nörd, och nu blir det scififilm från 1995. Grym film faktiskt, min första film jag började filosofera kring när jag gick i femman... De 12 Apornas Arme. Se den om ni kan, och jiddra med tankarna den bringar.