Det är då bashingen av en egna jag börjar. Hur ensam och patetisk man är. Hur lite man betyder och att ingen ens skulle märka om man var borta om man mot all förmodan försvann som en rökpuff i en ångbastu. Det är när natten kryper in mot morgon och man fortfarande ligger med grusiga ögon och stirrar in i tv:n i ett desperat försök att tänka på något annat, vad som helst, bara det men inte tänker på nu. Men det funkar aldrig. Paranoian kan kicka in vid fyra och man undrar om de få komplimanger man fått i livet inte i själva verket var ironiska sägningar, och jag, min jävla idiot trodde att de menade allvar. Den ökända Negativa Spiralen är igång. Tills inget av mig längre existerar. Bara en våt fläck som ligger i en säng och gråter över egentligen ingenting. För den Våta Fläcken har egenligen ingen rätt att klaga. Den Våta Fläcken är verkligen inget värd. Gnäller och tjuter när andra har det mycket värre. Usch.