Många går igenom sina dagar utan att tänka på dem. De går på bio, drar skämt med sina vänner, fikar och är inte rädda att bara vara. För andra är den vanliga vardagen mer av en kamp. Jag har kämpat i tio år. Att ta plats har jag aldrig kunnat så som andra kan, jag har svårt att se förbi etiketter eftersom etiketterna oftast sitter på någon person som är högre stående än mig. En lärare kan man ju inte skämta med till exempel om man träffar på denne i korridoren. Eller? Kan man det? Kan man kanske prata om annat än det man har direkt gemensamt, bara för att inflika att man är intresserad av annat också? Varje dag är egentligen en kamp. Jag kämpar för att inte se tandborstning som något stort, att välja kläder som inte bara hittas i lådan utan som kanske är snyggt, iallafall enligt mig. Att säga något högt inför andra kan få mig att tappa minnet eftersom jag får sån ångest. Förut var det så. Men jag kämpar, med logiken som vapen. Ibland vinner jag striden om mig själv, andra gånger leder det till nederlag. Men jag försöker att försöka iallafall.
Googlad bild "Struggle"